mår sådär fruktansvärt dåligt just nu. idag.
det är för mycket tankar och jag kan inte placera de någonstans.
fan vad jag behöver ventilera. Djdkglzjdjekdkjffk

 

jag skulle helst av allt vilja skriva om allt som besvärar mig och allt som skär och all ångest som bara

Jag har aldrig gråtit över en förlorad vän förut, tills ni försvann.
Och jag vet att jag aldrig skulle kunna vara en tillräckligt bra vän
för ni förtjänar bara varandra; det bästa.
Alla människor har sina brister och gör sina fel
men jag har aldrig varit så rädd som nu.
För det finns inga som ni
ni är sådana värda att dö för.
Jag förtjänar inte er
och det sticker till i bröstet.
För jag behöver ju er
så jävla mycket.
Men man kan inte alltid tänka på dig själv
och jag gör er besvikna.

Men ni, ni är det bästa jag uppnått
och det finaste jag haft.
Ni är vänner lika svåra att hitta
som ett guldkorn savannen.
Och jag älskar er
idag, imorgon och alla andra dagar.

Det är ju så fruktansvärt lätt att tappa bort sig i sig själv ibland och att drunkna i sina egna tankar för att helt plötsligt ändra sitt perspektiv på verkligheten totalt och sedan tvivla på saker man så länge trott på.

Vem är jag, vad gör jag här och vad fan håller jag på med?

Jag insåg för några månader sen att det blir svårare att gå tillbaka till något när man försöker gå framåt. Det säger sig självt egentligen att det är så, men jag tycker bara att det ställer till det lite extra att tänka så. Visst vet jag att mellanrummet mellan nu och då blir en dag längre för varje tjugofyratimmarsdygn som passerar men varför det känns som det gör har jag inte klurat ut ännu.
Jag lärde mig mycket medan jag gick genom snåren och svackorna men är flera tusen mil ifrån allt. Jag har sagt så mycket utav mina hemligheter till alldeles för många att de inte kan kallas för hemligheter längre. Tror att jag hade velat hålla det för mig själv, då jag vet att det här skulle kännas lättare men jag har så lätt för att öppna mitt hjärta, så lätt för att släppa in de som skadar.
Det slog mig att jag inte är tillräckligt tacksam, tillräckligt medmänsklig, tillräcklig, men jag kan inte bry mig mindre när mitt huvud vill låta tårarna rinna och ber mig att dra åt helvete och skita i det här. Skriksjunger med i Man måste dö några gånger innan man kan leva för att de orden känns precis som mina egna när själen är i obalans. Jag är så feg och mitt liv svänger bara högersvängar för att slippa korsa det vänstra körfältet, går åt andra hållet när det är motvind. I huvudet är det så, men i verkligheten går jag över alla övergångsställen när det lyser illrött.
Jag vet inte var balansen finns, var gränsen går för att leva. Är det, som de säger, att leva när man är döende? Alla är vi döende, betyder det då att vi är levande? Alltid när jag får veta något nytt om livet så känns det bara som besvikelser. Alltid när jag går emot allt för att testa något jag egentligen inte vågar så är det som att hoppa från femte våningen och krossas mot marken.
Jag skriver att jag är ensam, att det känns så ensamt i så många hörn av den här staden, för det är precis så det är och känns. Jag menar inte att jag inte har några vänner, utan jag menar att jag är ensam i mig, så otroligt tom och ensam inuti, ensam för att inte ha någon. Finner inga bättre ord för att beskriva det. Hur mycket jag än försöker så gråter jag alltid i ensamhetens tysthet.

 

Jag älskar dig syster. Du är världens bästa. Jag hoppas du blir bättre. Eller nej, du måste bli bättre. Har inte kunnat sova ordentligt inatt, efter det att ni åkte in på akuten. Jag är rädd. Varför är du fortfarande kvar där för? :( åh...

En tjock klump innanför bröstbenet. Det svider och det trycker. Det gör ont. Jag kan inte gråta längre. Blicken fastnar på den vita väggen framför mig. Det står stilla i mitt huvud, då det samtidigt rör sig så mycket tankar och frågor. Jag vill gråta. Jag gråta. Men jag är rädd för att inte kunna sluta.

Jag saknar min fina så himla mycket. Nog för att vi träffas så gott som varje dag i, innan eller efter skolan. Men jag saknar honom inte på en sådant vis. Jag saknar honom. Jag saknar allt som han är. Jag saknar hans skratt, hans kramar, hans läppar. Jag saknar hur han brukade titta på mig, för det var så länge sen han tittade på mig så. Hur hans blick verkligen fick det att se ut som att han var glad. Att han var glad med mig. Jag saknar den blicken. Jag saknar hur han ibland, helt random, bara kunde börja låta på något konstigt vis och med världens största leende på läpparna, omfamna mig med hela sin kropp. Jag saknar hans närhet, fy fan vad jag saknar hans närhet. Jag saknar hur han brukade vilja vara med mig, hur det oftast faktiskt var han som frågade om jag ville hitta på något. Nu är det bara jag. Jag känner mig dryg och jag är rädd. Jag är rädd att förlora min skatt. Jag är rädd att han ska förlora sina känslor för mig. Jag är rädd för att han ska börja ta mig förgivet, så som alla andra alltid börjar göra med tiden. Jag är rädd för att vara ensam. Hur skulle jag kunna klara mig ensam igen? Hur skulle jag överhuvudtaget klara mig ensam igen, efter all den kärlek och uppskattning som han visat mig? Som ingen tidigare gjort. Jag är rädd för att göra fel. Gör jag fel?

Jag saknar hans fina sms också. Sådana som han brukade skriva utan att jag skrev något först. Långa och gulliga sms som kunde få mig att börja gråta. Nu när jag läser igenom de sparade smsen, så börjar jag gråta utav en helt annan anledning. Jag saknar hans kärleksförklaringar till mig. Jag saknar hans komplimanger. Hur han brukar pussa mig, hålla om mig hårt och berätta hur fin han tycker att jag är. Jag saknar honom. Min fina Emil.

Jag hatar att jag blir så rädd, att rädslan byggt bo innanför bröstbenet. Paniken vilar där hela tiden. Varför måste jag vara så rädd för? Han älskar mig ju fortfarande. Vi har ju kommit in i ett annat stadie av förhållandet, det är bara därför det tidigare har förändrats till nu. Eller hur? Det är väl bara så va?

Det tjocknar till i halsen när jag tänker på allt det här. Jag får svårt att andas och panikångesten bryter ut. Han är för bra för mig. Jag sa ju att han var för bra för mig. Jag sa ju det till honom. Jag är en sån jävla dryg flickvän. Jag gnäller och gråter. Jag saknar och ställer frågor. Och det är det som skrämmer mig mest. Att det är för att jag känner så här. För att jag är alldeles för på honom, för att jag inte kan låta honom vara. Jag vill inte låta honom vara. Jag vill vara med honom hela tiden och nu börjar han tröttna. Det är jag rädd för. Att det är jag som ställer till med och får honom att tappa känslorna, om så något.

Varför kan jag inte bara vara normal och som vilken annan flickvän som helst skulle vara? Varför måste jag bry mig om personen så himla mycket att han har blivit allt jag har? Varför måste jag höra av mig till honom hela tiden för? Ringa hela tiden, smsa hela tiden. Varför kan jag inte bara vara den person som han vill att jag ska vara? Ha alla rätt.



Jag är ett jävla drygskåp och jag behöver en cigarett och sömn nu.

Fan vad ledsen, irriterad, besviken och arg jag blir. Jag behöver en cigarett nu. Och en kram av tjejerna också. Utan att behöva bli frågad vad som är fel och varför jag är ledsen, irriterad, besviken och arg.

Hur gullig är inte min pojkvän egentligen? Det här har han ristat in någonstans i stenraset, där ronja rövardotter spelades in. Världens världens finaste Emil