Det är ju så fruktansvärt lätt att tappa bort sig i sig själv ibland och att drunkna i sina egna tankar för att helt plötsligt ändra sitt perspektiv på verkligheten totalt och sedan tvivla på saker man så länge trott på.

Vem är jag, vad gör jag här och vad fan håller jag på med?

Jag insåg för några månader sen att det blir svårare att gå tillbaka till något när man försöker gå framåt. Det säger sig självt egentligen att det är så, men jag tycker bara att det ställer till det lite extra att tänka så. Visst vet jag att mellanrummet mellan nu och då blir en dag längre för varje tjugofyratimmarsdygn som passerar men varför det känns som det gör har jag inte klurat ut ännu.
Jag lärde mig mycket medan jag gick genom snåren och svackorna men är flera tusen mil ifrån allt. Jag har sagt så mycket utav mina hemligheter till alldeles för många att de inte kan kallas för hemligheter längre. Tror att jag hade velat hålla det för mig själv, då jag vet att det här skulle kännas lättare men jag har så lätt för att öppna mitt hjärta, så lätt för att släppa in de som skadar.
Det slog mig att jag inte är tillräckligt tacksam, tillräckligt medmänsklig, tillräcklig, men jag kan inte bry mig mindre när mitt huvud vill låta tårarna rinna och ber mig att dra åt helvete och skita i det här. Skriksjunger med i Man måste dö några gånger innan man kan leva för att de orden känns precis som mina egna när själen är i obalans. Jag är så feg och mitt liv svänger bara högersvängar för att slippa korsa det vänstra körfältet, går åt andra hållet när det är motvind. I huvudet är det så, men i verkligheten går jag över alla övergångsställen när det lyser illrött.
Jag vet inte var balansen finns, var gränsen går för att leva. Är det, som de säger, att leva när man är döende? Alla är vi döende, betyder det då att vi är levande? Alltid när jag får veta något nytt om livet så känns det bara som besvikelser. Alltid när jag går emot allt för att testa något jag egentligen inte vågar så är det som att hoppa från femte våningen och krossas mot marken.
Jag skriver att jag är ensam, att det känns så ensamt i så många hörn av den här staden, för det är precis så det är och känns. Jag menar inte att jag inte har några vänner, utan jag menar att jag är ensam i mig, så otroligt tom och ensam inuti, ensam för att inte ha någon. Finner inga bättre ord för att beskriva det. Hur mycket jag än försöker så gråter jag alltid i ensamhetens tysthet.