bunkrar upp men bloggen kan inte vara någon fristad längre och det är någon jävla rädsla som kryper

uppför min ryggrad hur jag än vänder mig - vad jag än möter. Jag vet inte vad det är och jag vet inte

hur jag då på något jävla vänster kan göra något åt det och det är så fruktansvärt lätt att känna sig

tafatt, försvarslös och liten ibland. Hej och hjälp.

(och jag är trött på att varenda liten känsla sväller upp så fort jag hör en låt som jag en gång älskade, 
en känsla som på något vänster får mig att önska att allt var precis som då, att allt var som då och att 
jag kunde få känna vad jag då kände, men egentligen vill jag inte ens tillbaka - egentligen får jag nog

bara för mig att saker var bättre då. Saker är bättre nu även om det är någontingnågonting som

gnager och biter och trampar på mig.)

Att sträva efter en ribba så hög att man aldrig någonsin kommer att bli nöjd
och vad man än lyckas åstadkomma är det aldrig riktigt nog.

Så man ger upp.