Jag saknar min fina så himla mycket. Nog för att vi träffas så gott som varje dag i, innan eller efter skolan. Men jag saknar honom inte på en sådant vis. Jag saknar honom. Jag saknar allt som han är. Jag saknar hans skratt, hans kramar, hans läppar. Jag saknar hur han brukade titta på mig, för det var så länge sen han tittade på mig så. Hur hans blick verkligen fick det att se ut som att han var glad. Att han var glad med mig. Jag saknar den blicken. Jag saknar hur han ibland, helt random, bara kunde börja låta på något konstigt vis och med världens största leende på läpparna, omfamna mig med hela sin kropp. Jag saknar hans närhet, fy fan vad jag saknar hans närhet. Jag saknar hur han brukade vilja vara med mig, hur det oftast faktiskt var han som frågade om jag ville hitta på något. Nu är det bara jag. Jag känner mig dryg och jag är rädd. Jag är rädd att förlora min skatt. Jag är rädd att han ska förlora sina känslor för mig. Jag är rädd för att han ska börja ta mig förgivet, så som alla andra alltid börjar göra med tiden. Jag är rädd för att vara ensam. Hur skulle jag kunna klara mig ensam igen? Hur skulle jag överhuvudtaget klara mig ensam igen, efter all den kärlek och uppskattning som han visat mig? Som ingen tidigare gjort. Jag är rädd för att göra fel. Gör jag fel?

Jag saknar hans fina sms också. Sådana som han brukade skriva utan att jag skrev något först. Långa och gulliga sms som kunde få mig att börja gråta. Nu när jag läser igenom de sparade smsen, så börjar jag gråta utav en helt annan anledning. Jag saknar hans kärleksförklaringar till mig. Jag saknar hans komplimanger. Hur han brukar pussa mig, hålla om mig hårt och berätta hur fin han tycker att jag är. Jag saknar honom. Min fina Emil.

Jag hatar att jag blir så rädd, att rädslan byggt bo innanför bröstbenet. Paniken vilar där hela tiden. Varför måste jag vara så rädd för? Han älskar mig ju fortfarande. Vi har ju kommit in i ett annat stadie av förhållandet, det är bara därför det tidigare har förändrats till nu. Eller hur? Det är väl bara så va?

Det tjocknar till i halsen när jag tänker på allt det här. Jag får svårt att andas och panikångesten bryter ut. Han är för bra för mig. Jag sa ju att han var för bra för mig. Jag sa ju det till honom. Jag är en sån jävla dryg flickvän. Jag gnäller och gråter. Jag saknar och ställer frågor. Och det är det som skrämmer mig mest. Att det är för att jag känner så här. För att jag är alldeles för på honom, för att jag inte kan låta honom vara. Jag vill inte låta honom vara. Jag vill vara med honom hela tiden och nu börjar han tröttna. Det är jag rädd för. Att det är jag som ställer till med och får honom att tappa känslorna, om så något.

Varför kan jag inte bara vara normal och som vilken annan flickvän som helst skulle vara? Varför måste jag bry mig om personen så himla mycket att han har blivit allt jag har? Varför måste jag höra av mig till honom hela tiden för? Ringa hela tiden, smsa hela tiden. Varför kan jag inte bara vara den person som han vill att jag ska vara? Ha alla rätt.



Jag är ett jävla drygskåp och jag behöver en cigarett och sömn nu.